Vilka är beståndsdelarna i PTFE-membranstrukturmaterial?

I. Basmaterial delas i allmänhet in i två kategorier:
1. Glasfiber:
Glas är ett amorft fast ämne utan en fast smältpunkt. Glasfiber framställs genom att smälta glas och dra det till filament. Dess egenskaper inkluderar hög draghållfasthet-som inte bara överträffar olika naturfibrer utan även vanliga syntetfibrer och till och med stål. Det har dock en relativt låg elasticitetsmodul (ungefär en-tredjedel av stål) och är ett sprött material; den erbjuder utmärkt värmebeständighet och bibehåller i allmänhet sina egenskaper vid temperaturer upp till 300 grader. Glasväv fungerar som det strukturella skelettet för kompositmaterialet och bestämmer de mekaniska egenskaperna hos den färdiga belagda produkten. Dess egenskaper inkluderar:

Bra brandmotstånd
Glastyg är syntetiserat av oorganiska material och är i sig inte-brännbart. När materialbrännbarhet är ett problem är glasväv det logiska valet.

Beständighet mot kemiska ämnen
Liksom glaset självt har glasfiber exceptionell motståndskraft mot kemiska angrepp.

Varaktighet
På grund av sin helt inerta yta påverkas glastyget opåverkat av solljus, mögel eller bakterier.

Hög draghållfasthet
Glasfiber är det starkaste textilmaterialet; den har till och med högre draghållfasthet än ståltråd med samma diameter.

Dimensionell stabilitet
Den uppvisar låg töjning under belastning -vanligtvis mindre än 3 %-och bibehåller utmärkt dimensionsstabilitet under olika förhållanden.

Högt-temperaturmotstånd
Trots sin relativt låga kostnad erbjuder glastyg enastående värmebeständighet.

2. Polyesterfilament (PET):
De syntetiska råvarorna för polyester är etylenglykol och tereftalsyra. Syftet med att införa en bensenring här är att öka materialets smältpunkt och styvhet. Polyester kännetecknas av en hög smältpunkt, god mekanisk hållfasthet vid temperaturer upp till 150–175 grader och motståndskraft mot lösningsmedel, korrosion, nötning och oljor; den tål upprepad tvätt och erbjuder balanserad vatten- och luftgenomsläpplighet. Det är den ledande typen av syntetfiber. Om butandiol används istället för etylenglykol kan en mjukare polyester med lägre smältpunkt framställas.

II. Polymerer-även kända som högpolymerer eller makromolekyler-har vanligtvis molekylvikter som sträcker sig från tiotusentals till miljoner (10⁴–10⁶). Råmaterialen för syntetiska polymerer är monomerer-som eten, vinylklorid och propen-som länkar samman upprepade gånger för att bilda polymerer som polytetrafluoreten (PTFE), polyvinylklorid (PVC) och polypropen (PP).

För arkitektoniska membranmaterial används en PTFE-impregneringsprocess; varje lager av PTFE och fyllmedel består faktiskt av flera individuella beläggningar av PTFE-dispersion. PTFE har själv-rengörande egenskaper och ger motståndskraft mot de flesta starka kemikalier, en mycket låg friktionskoefficient, icke-stick och icke-antändliga egenskaper, utmärkt isolering, åldringsbeständighet, icke-toxicitet och motståndskraft mot UV-strålning och fukt. Dessa PTFE-beläggningsskikt skyddar materialet från prestandaförsämring orsakad av den omgivande miljön.

Att lägga till olika fyllmedel till PTFE kan ge ytterligare egenskaper, såsom förbättrad nötningsbeständighet, ljustransmission och färgning. Basbeläggningen är en kritisk komponent i kompositstrukturen; det fungerar som grundskikt och förbereder ytan för den efterföljande limningen av glasfibertyget. Basbeläggningen bestämmer flexibiliteten hos den färdiga produkten.